emma

Det är så sjukt, att fyra veckor innan man tar studenten, inser man verkligen hur mycket ens skola betyder för en. Okej att man mår sjukt dåligt av all stress den ger, men ändå älskar man den.

I fredags var det utmaningen. Det är en slags idrottstävling där Trollhättans två största gymnasium tävlar i några sporter. Min skola vann, för fjärde året i rad. Det roliga är att det andra gymnasiet är ett idrottsgymnasium, men ändå vann vi. Det är coolt! Något annat som är coolt, är när man sitter på läktaren och hejar på sin skola. När skolan gör mål flyger man upp och jublar rent automatiskt, och det är en känsla som inte går att beskriva. Utmaningen är så otroligt rolig, och det är en av de sakerna jag kommer sakna mest med min skola.

Det jag precis skrev, att "det är en känsla som inte går att beskriva", det är inte sant, för den går att beskriva. Det är bara det att jag inte vet hur jag ska beskriva den. Vilka ord jag ska använda, hur jag ska formulera mig, och så vidare. Det är lite synd, för det hade varit väldigt befriande om jag kunde det, men tyvärr. Ni får nöja er med ett ord som ska beskriva min känsla, och det är fantastiskt.

Vilket underligt inlägg det här blev. Väldigt vimsigt, tycker jag. Men det struntar jag i, för det här är ju faktiskt min blogg, hehe.
E